012. Det Stora Romanavsnittet 1

Publicerat

Äntligen dags för prosa!

Vad är skrivande? Vad är inspiration? Vad är redigering? Allt Olivia tänkt om tvång när det kommer till romanskrivande i allmänhet och vilda västern i synnerhet, Nino läser högt ur Annie Dillards ”The Writing Life” (LÄSTIPS!), sjunger (äntligen!) frireligiöst igen och Olivia kontrar med sin favvolåt om vatten.

Eller, helt enkelt, för att tala med Dillard: One of the things I know about writing is this: spend it all, shoot it, play it, lose it, all, right away, every time. Do not hoard what seems good for a later place in the book or for another book; give it, give it all, give it now.

Så ska det låta, säger vi och hoppas att ni håller med!

011. Poesins tid och rum

Publicerat

Kära vänner, det är dags för det elfte avsnittet och det är avsnittet ni har längtat efter hela era liv utan att veta om det!

ÄNTLIGEN serverar vi här den definitiva skiljelinjen mellan scenpoesi och bokpoesi!

Olivia blir alldeles till sig och Nino är ett geni, men vi hinner också tala om statyernas hårdhet och osynligheten som gives den upphöjda, Kristian Lundbergs strålande poetik (lästips!), hur en översätter scentext till papperstext samt samtalets oerhörda betydelse för att våga vara intellektuell.

Håll till godo!

P.S. Ninos nya dikt hittar ni här: https://youtu.be/hZgyotE20NI D.S.

009. Det sceniska altaroffret

Publicerat

Vad måste en offra som estradpoet?, inleder Nino och Olivia svarar med ett rim! Vi talar alltså om offret, det rituella offret som en handling att göra inför publik – vad uppnår en med det? Förlåtelse? Och kräver konsten ett offer? Nino talar om erkännandet, men var någonstans förlorar en kontrollen, egentligen? Och vad händer i en då? Var hamnar improesi (improviserad poesi) i sammanhanget? Att slå in hemligheter i metaforer ingen förstår, för att få erkänna sitt innersta utan att förlora kontrollen, är det den rätta vägen att gå? Det leder oss till begripligheten och att göra sig förstådd – att vara minoritet, på scen och överallt.

Det blir ett lite kortare avsnitt denna gång, eftersom vi båda ska iväg med spårvagnen!

Länk till intervjun med estradpoeten och psykologen Michael Horvath: http://spraktidningen.se/artiklar/2013/04/slapp-kontrollen-med-improviserad-poesi

008. Ensamhet och produktivitet

Publicerat

Vi dyker in i ämnet ENSAMHET. Med viss risk att utmåla oss själva som Poeter i Elfenbetstorn (en Sanning som naturligtvis kommer visa sig vara lögn och hittepå, i ett senare avsnitt!).

Hur hänger ensamheten samman med produktivitet?

Om att sjukskriva sig. Om att inte göra motstånd mot sitt eget sätt att fungera – att inte försöka leva upp till en normalitet. För vad har normaliteten nånsin gjort för dig?

Ninos inre stenåldersromantiker visar sitt tryne. Olivia säger ”förädla utanförskapet till glädjefylld ensamhet”. Är det inte vackert!

007. Olivias mingelskola

Publicerat

Vi börjar självreflekterande och hamnar snart i Olivias mingelskola. Hurra! Dessa svåra, svåra sociala sammanhang. Vad kan en göra, när en måste? Ställa konstiga frågor? Locka fram alla deras berättelser? Skaffa en uppgift? Gå in på toaletten? Olivia har testat allt.

Och om estradpoetens arbetsvillkor – de ensamma tågresorna som är så sinnesräddande.

006. Eskapism och politisk poesi

Publicerat

Det är dags för avsnitt 006, om eskapism och politisk poesi!

Och idag talar vi utifrån den dag avsnittet spelades in, vilket var den 25 november 2015, precis efter att regeringen beslutat att införa ID-tvång för att passera svenska gränsen. Vilka är egentligen vi att tala om det? Vilka är vi om vi inte talar om det?

Det leder oss vidare till ett samtal om att skriva politiskt, vad en symboliserar på scenen och vilket ansvar en konstnär har när något blir offentligt. Vem kan skriva eskapism för vem? När bryts illusionen? Vad är Sverige? Vilken funktion har konsten i denna, enligt Olivia, extremt politiska tid? Hur fungerar kvotering? Är det så enkelt att de vita, heterosexuella cismännen i framtiden bara måste anstränga sig lika mycket som alla normbrytande konstnärer har gjort i alla tider? Hur ska en egentligen förhålla sig till en kanon? När är det dags att lämna sin plats för att släppa fram någon annan?

005 Representation, speglar och matförgiftning

Publicerat

Om representation, att klä sig i självförsvar, och den omöjliga uppgiften att bli medelvärdet för sin grupp. Olivia vägrar förebilder och vill som vanligt göra motstånd mot alla förväntningar. Nino berättar om hur en matförgiftning blev metafor som den längtat efter att hitta. Om att använda människor som sina speglar. Behovet att se sig själv i någon – och smärtan i att bli nån annans projektorduk.

004. Mer översättning + representation!

Publicerat

Vi frågar oss: Vem bör översätta spoken word?

Vi pratar om könet i språket och vad som händer med det när det översätts mellan olika språk.

Vi pratar om paniken kulturarbetande vita funktionsnormativa cismän ur kulturmedelklassen måste känna när alla vi andra plötsligt börjar knappa in – synas, höras, få kulturpengar. (”Dom tar våra jobb!”)

Ett citat från dramatikern Nasim Aghili hjälper till att bena i frågan.

Citatet kommer från ett panelsamtal om vithetsnormer i museevärlden (med Nasim Aghili, Yolanda Bohm och Tanya Charif):
https://www.youtube.com/watch?v=qW87H-ec0Ew

Och så lite poesi från ryska poeten Tasha Granovskaya:
https://www.youtube.com/watch?v=u7-4P1yQehU

003. Översättning

Publicerat

Vi pratar om översättning av spoken word! Hur ska vi översätta poesi som inte bara är ord, som inte bara låter, utan dessutom är en kropp? Hur görs det med översättningar på VM i Poetry Slam? Om översättningar som börjar bråka och vill gå åt ett annat håll än originaldikten, och vad vi brukar göra då.